Att resa med en kompis
Mitt normalläge är att resa solo. Självfallet har jag också rest ihop med en eller flera kompisar, men mest blir det dock just på egen hand. Jag vet faktiskt inte hur många gånger min väninna Andi bjudit med mig till hennes familjs lägenhet i Aten, eller till deras fritidshus vid kusten, och jag har aldrig kunnat följa med då jag alltid varit bokad på uppdrag. Men nu, så här tio år senare så har jag ganska så glest mellan uppdragen, och det passar som hand i handske.
Bara ett litet dilemma… det är inte meningen att jag skall flyga. Men att åka tåg till Aten kommer att ta flera dagar i anspråk, medan jag har sex dagar med Andi i Aten. Så ja… Sallycykeln och jag tog trots allt flyget. Med kompensation så klart, men den tar ju inte bort Co2’n i sig.
Dagtid så jobbade Andi på distans, så jag kunde upptäcka Aten på egen hand, medan hon var min värdinna och grekiska guide på kvällar och helgen. Perfekt upplägg för mig som gillar att upptäcka på egen hand.
Attiki i Aten
Andis lägenhet är belägen i den centrala stadsdelen Attiki, med tunnelbanan två kvarter bort. Helt nyrenoverad på översta våningen med en enorm terass i 90° vinkel utmed hela lägenheten. Efter några dagar fick jag känslan av att så här skulle jag kunna bo permanent. Fågelkvitter och soluppgången över takåsarna ❤️.
Det grekiska vardagslivet i Attiki är så autentiskt. Området i sig är väldigt multikulturellt och dynamiskt. Det är lätt att nå resten av staden med antingen tunnelbana eller cykel. Gissa vad jag valde?
En gång i veckan, på fredagar närmare bestämt så är det bondens marknad ett kvarter bort. Ljuvligt att handla SÅ lokalt. Jag förälskade mig helt enkelt.
Aten i februari
Klimatet? Perfekt för en Svensk som längtar efter sol och fräknar. Atenarna själva, Andi som till vardags bor i Stockholm inkluderad, är fortfarande klädda som om det vore -8° med stickade mössor och täckjackor som kylskydd. Själv ville jag byta långbyxor mot kjol. Men, jag avstod då det skulle sett helt galet ut med en cyklande blondin i kjol medan de klädde sig snudd på som eskimåer. Kvällstid behövde jag dock min dunväst. Men det var helt säkert vår.
Orange, min favoritfärg
Det är rätt exotiskt för mig att det hänger knallorange apelisner på träden utmed innerstadsgatorna. Och underligt att se dem ligga i rännstenen. Jo, jag är fullt medveten om Newtons lag, men apelsiner i rännstenen är ändå underligt för mig. Wow och hoppsan på en och samma gång.
Om jag gillar färgen så där särskilt, så gillar Andi själva frukten så där alldeles särskilt. För mig kommer apelsin som smaksättning i choklad eller som juice ur en tetrapack, de hänger definitivt inte över huvudet på mig. Men Andis uppskattning för frukten i sig smittade av sig.
Grekiskt kaffe
Är inget skämt. De dricker det starkt. För mig är kaffedrickande en vuxengrej. För egen del har jag varit sen i utveckligen mest hela livet, så kaffe började jag med i vällingform -latte- vid 37 års ålder. Så då är det ändå rätt märkligt att jag gillar vissa baristors kaffe över andras. Jag har dock inte vuxnat till mig så mycket att kaffe är ett MÅSTE för mig. Bara en mysig dryck som man kan få ont i magen av om man myser för mycket.
Konsten i Aten
Den finns i princip ööööverallt. Beroende på vad du gillar då. Museum och gatukonst om vartannat. En del av gatukonsten är konstnärlig, medan annan är mer klottrig. Hur man än vänder och vrider på den så blir det ändå kultur och konst av det.
Alekos Fassiano
Den Grekiska konstnären och kanske något av ett nationalhelgon, som flyttade till Aten efter sin konststudier i Paris. Hans konst är väldigt grafisk och färgstark, vilket är helt i min smak. Då han 2022 gick bort vid 86 års ålder så konverterade man hans hem och ateljé till att bli ett museum över hans verk.
Alekos Fassianos Museum ligger på Neofitou Metaxa 15. Väl värt ett besök. Gillar man inte konst(en) så kan man njuta av den estetiska arkitekturen och inredningen.
Athens Municipal Gallery
Ett museum för oss som gillar samtida modern konst. Dessvärre… blev jag dock inte imponerad. Har senare under våren sett andra utställningar här som varit bättre, men fortfarande inte imponerande. Avråder dock INTE från ett besök. Dessutom är det gratis. Området i sig är väldigt koolt, särskilt om man gillar gatukonst.
Mitt emot museumet ligger Avdi Square som är fyllt med kaféer och barer. Bland andra mitt favvoställe Ble Papagalos, blå papegojan.
Athens Municipal Gallery har ingen officiell hemsida, men det ligger i Metaxourgio området, i hörnan av Leonidou & Myllerou Streets vid Avdi Square.
Street Art i Aten
Jag är ganska så säker på att begreppet konst är ganska så brett, och jag håller det inte emot de som tycker att det är FÖR brett. För mig personligen så är det ett av ett fåtal ställen som ger mig lite välbehövligt här & nu, dvs vila från allt annat. Det är dock inte mer avancerat än att jag gillar, eller ogillar. Kanske finns det också sånt som glider förbi mig utan att ge något intryck alls.
Det fina med gatukonst är att när man är i rätt läge så ser man saker hela tiden. Då blir det mer vila samtidigt som det ger energi. Så kan man nog sammanfatta Street Art för mig. Det här är ju också street art ❤️
Min kära vän Lisa förklarade på sitt allra mest väluppfostrade sätt att grafitti på en fasad inte är något annat än vandalism ur hennes perspektiv. Jag har inget annat än respekt för hennes perspektiv, samtidigt som jag kan bli lite smått hög på den typen av olydig kreativitet.
Street Art i Exarchia
Att tappa bort sig är en av livets gåvor. Om man inte är stressad förstås. När Andi jobbade så tappade jag bort mig, och när Andi inte jobbade så var hon min Grekiska guide. På väg någonstans, vart kommer jag inte ihåg, så promenerade vi igenom Exharchia. Lite av ett artsy hipsterområde för de yngre. Men inte i bemärkelsen att man känner sig gammal för att man råkar vara 50+.
Här finns massor av kaféer och restauranger, som liksom vaknar till liv ytterligare under kvällarna. Framförallt finns här massor av gatukonst. Många av gatorna är bilfria, vilket ger en väldigt lugn atmosfär. Trafiken är varken massiv eller stressande i Aten, men bilfria gator är ändå bilfria gator.
Mount Lycabettus
Letar på kartan eller i din GPS. Lycabettos så har den här lilla bergstoppen mitt i Aten har väldigt många varianter på sitt namn. Lycavitos, eller Lycabettus Hill är några av dem. En ljuvlig minivandring som gör dig rejält svettig och lika nyttigt för ditt flås. Den korta vandringen kan också ersättas av en linbana som utgår från korsningen Aristippou och Ploutarchou i Kolonaki. Det kostar 7-10 Euro beroende på om du åker ena vägen eller både upp och ner. För egen del så missar jag ogärna lätt konditionshöjande aktivitet. Bra för hjärnan som bonus.
Oavsett, missa inte den här utkiksplatsen över Aten. Det spelar ingen roll när på dygnet du är här, det är alltid vackert att se en stad från ovan. Min, och många andras favoritstund är nog ändå i mörkret då stadens alla ljus glittrar nedanför och på mycket långt håll. Aten ligger så vackert nedsänkt mellan berg och så sen havet intill. Jag skulle kunna kasta bildkonfetti här…
Oavsett om du är kristet lagd så kommer du inte undan hymnerna som sipprar ut från den lilla kyrkan Agios Georgios (Saint George) som också ligger här på toppen. Samma som med nationalsången för mig, det låter fint och jag frikopplar allt elände nationalism och organiserad religion ställer till med.
Sist men inte minst så finns det också en restaurang och framförallt toaletter här på toppen. Dessa två är dessutom helt fristående så man slipper känna sig som en snyltare om man bara behöver toaletterna.
Solnedgången från Mount Lycabettus
Rejält populär. En bidragande orsak är säkert också ceremonin som inkluderar nationalhymnen då man tar ner flaggan. Trots att jag inte vurmar för ”nationella” ceremonier så tycker jag ända att just nationalsångerna är lite speciella för att se vad dessa stunder gör med människorna som är runtikring. Trots turistgyttret som råder, så lägger sig ett intressant lugn över oss som befinner oss där just då.
Stavros Niarchos Foundation
Atens nyaste och mest spektakulära kulturella center. En gigantisk glas- och betongkoloss i området Faliro Delta, som ligger i utkanten av Aten. Det är en ganska så imponerande byggnad. Centret rymmer ett bibliotek, ganska så tysta studieytor, konstutställning, en flygel för allmänheten, kafé och museum shop.
Från taket som också är någon sorts örtagård så har man en fin utsikt över delar av Aten. Det är ganska så varmt och torrt i Aten, så förvänta dig inte en örtagård i någon konstruktiv mening. Jag vet inte riktigt hur de tänkte då de anlade den här. Grekland har ju dessutom drabbats väldigt hårt av klimatförändringarna, så den framstår snudd på som ett manifest över… att vi är på väg åt fel håll om man önskar odla i Medelhavet. Jaja, nu spann jag iväg i vanlig ordning…
I övrigt är det i princip omöjligt att uttala Stavros Niarchos Foundation utan att kunna grekiska. Centret ligger på Leof. Andrea Siggrou 364, Kallithea. Cyklar du så kommer du passera en aktivitetspark med BÅDE redskap OCH människor som faktiskt tränar där 😊💪.
Mat i Aten
Enkel mat med goda råvaror. Antingen är du ett fan, eller så är du det inte. Men att inte gilla grekisk mat, det är omöjligt. För mig är Grekland MAT, precis som Italien är Glass.
Eftersom jag hälsar på/reser med Andi, för hon bor ju faktiskt i Sverige, så får jag the inside till grekisk mat. Det är så roligt, Andi flyttade till Sverige då hon var fem, och har sen dess bott i flera olika världsdelar. Men det får absolut INTE joxas med den grekiska maten för henne. Har bevittnat henne läxa upp serveringspersonal då hon beställt in en favoriträtt och den inte längre ser ut som den gjorde då hon var… fem. Det är alltså över ett halvsekel sen 😂. Hon talar om hur man gör den, och hur den skall se ut (sannolik referens till hennes älskade mammas matlagning). Detta är ett underbart skådespel.
Jag älskar grekisk mat för enkelheten. Man smakar råvarorna, och det är inte sällan vackra kontraster.
Restaurang The Grandmother Elisabeth
WOW! Bara av slumpen så trillade vi in på detta ljuvliga ställe. Vi var hungriga, men i ett väldigt restaurangfattigt område, och så blir den väna Andi Super Woman. Ur det blå dyker denna lilla supergenuina restaurang upp, The Grandmother Elisabeth. Lite udda namn med tanke på att det inte var en turist i sikte. Bara lokala grekiska familjer, med tre generationer vid bordet med den enkla pappduken som under alla omständigheter blir helt nersölad av olja och röror som delas över hela det lilla fyrkantiga bordet. Det kan liksom inte bli bättre än så här❤️🙏. En av mina bästa måltider under den här veckan.
The Grandmother Elisabeth ligger på gångavstånd från Stavros Niarchos Foundation på Navarchou Votsi 2, Kallithea.
Andra tycker Go Ask a Local
Digital Nomad i Aten?
Veckan börjar komma mot sitt slut, men jag är inte klar med Aten. Kände att jag borde fråga Andi om jag får hyra hennes familjs lägenhet en månad under våren, och ha en worcation? Jag har så mycket att stå i som jag ligger efter med, och som skulle gagnas av arbetsron som en annan ostörd miljö skulle ge. Du känner säkert igen känslan av att annat smyger sig på i den vanliga arbetsmiljön…
Så jag letade på nätet efter laptop friendly kaféer, och hittade Digital Nomads Networks användbara lista. Jag och cykeln Sally tog oss helt enkelt en runda för att undersöka de här ställena. Av alla på listan så tyckte jag att Minu var det mest intressanta stället. Otroligt estetisk och lugn miljö. En hel del av ställena i listan är på rätt turisttäta ställen. Trots att jag själv är… turist, så trivs jag aldrig på såna ställen, eller i såna områden. Grekerna själva verkar inte störas av att hänga där turisterna hänger, men är tydligt väldigt oförtjusta i invandrare.
Så, frågade jag Andi om jag möjligen fick, och när det i så fall skulle passa dem. Efter en familjekonferens så fick jag grönt ljus🙏☀️
