Allt är relativt
Vad har jag lärt ut till mina studerande de senaste åtta åren? Jo, källkritik. Hur kommer det då sig att jag helt okritiskt släpper igenom Visit Norway som källa då jag använder den stora sökmotorn till att hitta de vackraste tågrutterna i Norge..? Ingen aning faktiskt, jag har verkligen ingen aning. Oavsett är det ALLTID intressant för mig då jag halkar på bananskal.
Med det sagt har jag på intet sätt ett horn i sidan gentemot Visit Norway, för Norge är onekligen ett av de vackraste länder jag besökt. Norge ÄR vackert.
Flåmsbanan är inte bara en kostsam -och säkert värd denna kostnad- utan lite överreklamerad färd. En timme brant neråt och genom mängder av tunnlar. Om du inte vill stå upptryckt mot fönstret hela färden för att få några fina bilder så råder verkligheten enligt följande… Så snart du låst upp mobilen och hittat något som kanske liknar ett balanserat horisontalläge, ja då rullar du in i en tunnel. Och är du inte en fast learner så kommer du att upprepa denna procedur minst nio gånger. Inget kommer ändå mäta sig med verkligheten, och du kommer med stor sannolikhet bli besviken på dina bilders förmåga att förmedla storheten av det du försökt fotografera.
Tågresan ÄR vacker, men den är också överreklamerad. Jag skriver detta som en tjänst till dig som läser, så att du har rimliga förväntningar, och därför blir positivt överraskad.
Gillar du överraskningar? Spoilervarning!
Det är tur att tåget tar samma väg tillbaka, för så kanske -om man missade det på nervägen- ser den lilla älvan som dansar i röd klänning till en mix av vacker högtalarsång och oss tjattrande turister, då tåget tar en fem minuter lång fotopaus.
Det hade givetvis varit helt fantastiskt att åka denna bana mitt i vintern. Här är onekligen vackert, och eftersom Flåmsbanan marknadsförs som en av världens vackraste tågresor så är vår, eller kanske bara min, förväntan på topp.
Som svt hade sagt… det finns även andra vackra tågrutter 🙂.
Mindre härliga överraskningar
Nu råkar det vara så att jag är en husnörd. Jag ser det alltså som en lika självklar sak att åka runt och titta på hus som att hitta en god middag då jag reser. Det betyder inte att jag har någon arkitektonisk ådra, mer bara ett observerandeintresse. Därför brukar jag generellt heller inte klaga så där särskilt högljutt på ”fula” hus. Lägg sen till att smaken är olika, oavsett om man har ett skolat eller ett oskolat öga.
Men det finns ändå gränser för HUR fult man får bygga i så här vackra miljöer. HUR (2) har någon kommit på idén om att såna här hus ens är lämpliga att bygga i så här vackra omgivningar. Det skulle vara som en örfil för mig att kliva in i det här varje dag när jag kom hem. Jag bara fattar inte HUR (3) det är möjligt. Ett skönhetsråd, eller i delar det svenska arkitekturupproret är i sig också en samling subjektiva bedömare enligt mig, och jag orkar inte engagera mig. Men en oblandad bebyggelse är bara dumt, för då finns det inga alternativ att glädja sig åt om man inte gillar det ena, men det andra. Husen i ubervackra Flåms är till 92% fula. Plastfärgsmålade sockerbitar med billiga fönster och … jag stannar här så jag inte helt skämmer ut mig.
Plåster på allt utom hussåren
Det är vid såna här tillfällen då jag tycker att det hade varit roligt med humant resesällskap. Missförstå mig inte, Sally the bike är en fantastisk reskamrat. Men vi kan liksom inte stå och ojja oss om hur sagolikt vackert här är. Hur otroligt det är att vattnet är så turkost, kanske tom nätsöka varför det egentligen ligger till på det viset. I ett annat vackert land… så är ju det turkosa vattnet lite mjölkigt turkost, medan det är kristallklart i de här trakterna. Ibland är det helt enkelt mäktigare att uppleva ihop än att vara soloresenär. Även om jag generellt inte har det minsta emot just soloresande.
Det är i vanlig ordning alldeles fantastiskt att cykla runt och höra det där forsande eller porlande vattnet. Det blir som en själslig cleansing.
