Busigt exotiskt eller, en italiensk stad bland andra?
Är det mitt omedvetna som spökar med mig då jag kommer till Palermo på inhemsk italiensk rekommendation och med gangsterfilmer med utgångspunkt i NYC och förväntar mig något avancerat utöver det vanliga?
Det är också något med min vilja att gilla som hjälper mig så gott det bara går att hitta DET på stället jag besöker. Så när jag erkänner att… Palermo, är inte riktigt mig grej, så är det ett högst ovilligt erkännande.
Palermo låter, jättemycket i vissa delar. Det är så mycket trafik att man nästan får svårt att värja sig, och det blir liksom nödvändigt att hitta ställen bortom det larmande trafikbullret. Och kan man inte något om arkitekturella tidevarv så är det bara att betrakta. Allt det där gamla i kubik kan ibland bli lika imponerande som förvisso kylskåpskall mellanmjölk, dvs en obestridbar normalitet.
Det är då den där viljan hjälper mig till detaljerna, så att det liksom blir något av vistelsen. Eftersom jag i övrigt har en begränsad bara-vara-förmåga.
Det är ändå rätt märkvärdigt med blanksliten gatsten och dagvattenbrunnar som är SÅ HÄR estetiska. Å så lite rostig street art på det. Min detaljhjärna är nöjd.
Murverk
Det här är så vackert att jag nästan svimmar. Palermo har en sån utstuderad mix av allt. Generellt är det lite för larmigt och i delar också för turistigt för att jag ska uppskatta stället. Varmt är det också… 🙂 Vilket jag egentligen älskar, men jag blir segare. Då är det perfekt att knalla runt i de gamla gränderna.
Konstruktion
… som stödfunktion i sin allra yttersta bemärkelse. Och jag bara älskar det!!
Gränder
Är i egentlig mening mest upplyftande på plats, och helst om de som bor och vistas där låter och syns
