Å jag som skulle bada…
Min badskräck, eller snarare alg- och fiskskräck som gör att jag BARA badar i klara turkosa vatten där man ser den skrofsfria botten. Eftersom jag inte kollar hur vindarna ligger för dagen, råkar därför pricka sjöodjurens konferens. Spelar ju ingen roll hur badglad i hågen man är då….
Vägar i Italien
Då blir det till att hitta något annat, och vägen dit skall INTE gå via en motorväg vis av tidigare erfarenheter. Från den i delar mycket vackra vägen mellan Carovignio och stranden Spiaggia di Torre Guaceta, som ligger i ett naturreservat som heter Spiaggia delle Conchiglie, var det till en början rätt besvärligt att undvika motorvägen. Tills jag hittade en parallell väg som löper exakt bredvid motorvägen som heter E55. Lämnar parallell/motorvägen när jag cyklat norrut tills jag möter vägen SP21 och tar av mot Ostuni.
De motorburna trafikanterna i Italien har inte gjort annat än imponera på mig. Oavsett om det varit i Milano, Rom eller utmed rätt snabba vägar här i Apulien. Har sett en enda skylt än så länge, som ber om hänsyn till cyklisterna, men knappt några cyklister alls. Ingen som gasar en i ryggen som… hemma i Malmö. Ytterst fåtal kör närgånget, som hemma i Stockholm. Bara snällt gentemot en oskyddad trafikant. Jo, jag håller mig givetvis respektfullt åt min kant också, såklart.
En sak som dock gör mig gaaaaalen är allt detta nedskräpande. Att Sally the bike inte fick punka en enda gång är snudd på ett mirakel. För i Italien så verkar de inte tro på organiserad avfallshantering där man lämnar i… papperskorgar för upphämtning…
Nä, här är fönsterrutan i bilen själva sopnedkastet med det lilla tillägget… att glas som bekant går i ganska många tusen bitar och med det ytterligare tillägget då inte GÅR att plocka upp. Sen verkar den organiserade upphämtningen vara i klenaste laget…. Och några ungar, som en gång om året tvingas plocka skräp i vägrenar för att finansiera sin idrottsklubb… det förekommer nog bara i Sverige.
Här är kort och gott fruktansvärt nedskräpat och biljontals glasbitar utmed vägarna. Se upp om du cyklar.
Ostuni -den vita staden
Planerar man inte och läser på, så missar man med all säkerhet massor då man reser. Men man kan också se på det som jag gör med konst, man tar det man får och är i sin upplevelse utan förväntan. Det är också ganska så härligt.
Jag kände alltså inte till den här vita staden som ligger som ett litet kungarike uppe på en höjd, precis likt Carovigno. Men mycket större och betydligt mer exploaterat och turistigt. Väl inne så har jag överseende med detta då Ostuni är helt makalöst fint.
Gränderna
Du hittar in via något vitkalkat valv, och den fortsätter du genom lika vitkalkade gränder, många fantastiskt mysiga, tills du är mätt och klar.
Varning… bildbombning.
Kreativa placeringar
Här är i delar trångt och de är kreativa när det kommer till paushål. Vissa är lite för geggiga för mig. Vill gärna sitta i den här smarta trapplacerade bar/restaurangen med fantastisk utsikt.
Men det ligger charkuterier och kladd trappan igenom, och hur personalen skall hinna med den stora mängden gäster är för mig en gåta så jag letar vidare efter ett mindre slabbigt ställe.
Lyssna sig fram
Ja, följ musiken precis som man kan följa en flod, om det finns någon. Du kommer att hitta 😊
Här på Bar Perso vill man ju bara sätta sig ner. Lite mindre slabbigt, och lite lugnare. Precis det jag behövde, och med sin egen lilla speciella utsikt.
Bar Perso ligger i gränden Via Gaetano Tanzarella Vitale 61/63
Lite sugen blir man…
På att ta sig an ett sånt här litet stenradhus, trots att det fullständigt kryllar av turister. Det i sig är ett gott betyg till den lilla staden, enligt mig. Här ÄR så gulligt. Både de mer pittoreska gränderna och de som ligger lite mer i utkanterna. Det är självklart i ytterkanterna som man träffar på italienarna som också bor här. Alltid lika angenämt, tycker jag.
Orizzonti Arte Contemporanea
En liten paus från det pittoreska finns att få på det samtida konstgalleriet Orizzonti Arte Contemporanea. Delar av lokalen bräcker förvisso en del av konsten, men det gör verkligen ingenting.
Orizzonti Arte Contemporanea ligger på Largo Arcid Teodoro Trinchera 28.
De lokala sandalerna
Ja, tyvärr finns de här också… För mig har det varit jättesvårt att hitta den här typen av enklare sandaler i ofärgat läder. Priset avspeglar komforten lite, men jag tror de kommer att bli skönare ju mer man går in dem.
Skäms lite när jag säger att… det blev fyra par. Som sagt, lite enklare, men användbara till måååååånga av mina sommarklänningar, och de fyra till halva priset av det par jag sökt, men inte lyckats hitta. Fina sandaler brukar ju heller inte stoltsera med komfort, så de är förlåtna. Och med tanke på de fotbeklädnader jag har med mig….
Dessutom är det roligt med skor, kläder och väskor som har tydlig lokal estetik och anknytning.
Just det, Erredibi heter märket, och går att finna i flera av de små turistorterna i Salento/Apulien i södra Italien, och de kostar ca 40 Euro paret, med lite variation.
