Ja, hur tänkte jag egentligen? Jag gillar ju inte ens att resa, bara att vara borta. Och så går jag och väljer tågluff . Det kändes ju som en otroligt bra början på en reseblogg, lite spännande ad hoc, och att se hur det är att tågluffa så här 32 år efter första luffen. Mer hållbart som grädde på moset.
Men dagen innan jag skall åka går jag bara med ett grått moln i bröstet, och mina kontorskollegor får peppa mig med en massa spännande ställen långt ner i Grekland, för dit vill jag verkligen åka. Ut på öarna, till det kristallklara vattnet så att jag kan hålla koll på sjöodjuren -som bor i mitt huvud- och med sin härliga matkultur. Molnet lättar, kanske mest för att det var så härligt att få bada i deras omtänksamhet. Det här ska nog gå bra.
Och nu står jag här på perrongen, med sovplats på nattåget ner till Berlin, där jag förövrigt kommer att mötas av min på många vis fantastiska ex-make David. Det blir en lagom mjukstart på en minst månadslång resa.