Via Rimini
Egentligen ville jag ju till det där slottet i San Marino. Men efter första natten i Rimini och lite småmeck, med betoning på ”små” så fick jag jättespruttlängtan efter hemma och hoppade över det. Och det ångrar jag lite nu.
Skälet… var ju inte bara småmecket utan även ÜBERTURISTIGA Rimini. Jag hade rent rationellt inte förväntat mig något annat, men känslomässigt så havererar jag på såna ställen. Jag klarar alltså inte av dem, hur mycket jag själv än är… turist.
Hur koolt som helst…
Om det varit under min första tågluff då jag var 19. Och nu kan jag inte komma undan med mer än att som man bäddar får man ligga. Sunflower Beach Backpacker Hostel är precis så där tonårssunkigt, och tro’t eller ej, lite charmigt om jag varit i mina tidiga 20. Men nu är jag i sammanhanget en gammal…., och då 😂😂😂 pallar man bara EN natt här.
Natten var i princip gratis, för jag tror inte jag betalade mer än ca 25 euro för det här sunkiga lilla badrummet. En av mina roomies -ni får strax höra henne…- var faktiskt en übercool östeuropeisk dam som helt oombett läxade upp vår yngsta, och tämligen försvarslösa roomie för att hon vilade på rummet ist för att vara aktiv som andra resenärer minsann (läs… damen själv). Visste inte om jag skulle skratta eller ta henne i örat (damen). Hon var rolig i sitt sätt att snäsa åt, och läxa upp oss andra för att vi inte var lika koola som henne. Tro’t eller ej, jag unnade henne sin vresighet.
Nej, jag avråder INTE från Sunflower Beach Backpacker Hostel som ligger jättenära stranden om det är den man kommit till Rimini för. På Viale Siracusa 25 för att vara exakt.
Försök sova i det här om ni kan…
Stranden
Nu talar vi strand!! Lååååång, inklusive en sån där boradwalk som förmodligen är rätt mysig att husera på kvällstid. Om man är upp till 25. Sen är nog sockervadden inte längre lika lockande.
Här har man gott om plats en blåsig dag. Jag gick inte utmed hela stranden eftersom jag var i Rimini ett knappt dygn, men där jag brände av en timme för lite tanlines så behövde man inte betala för att få vara nära vattnet. Här kunde man slå sig ner varhelst det passade.
Det blåste dock rätt rejält, och det tog mig två veckor att få sista fina sandkornet ur mina öron, och jag tror inte att mitt cykellås hämtat sig ännu. För den här superhärligt fina sanden letar sig in i minsta minsta minsta vrå.
