Mitt i en gatukorsning…
Något kvarter från tågstationen i Lecce, satte jag mig av en slump ner för en kaffe. Att sitta MITT i en rusig gatukorsning, vid plastbord och… med bara ben på plaststolar i 35° värme… är inte så där jättesjälvklart för min del.
Och hur är det ens möjligt att stället blev en av de platserna som jag uppskattade mest från min resa??
Att jag gillar trottoarkaféer visade sig så här i efterhand ha, likt behovet av att cykla, blivit som en röd tråd för min tågluffarmånad. Jag hade inte blivit lika förvånad om det hade handlat om att prova alla glassar jag kom över… men nej, fika och aperol spritz… smällde tydligen betydligt högre. Och högst i en trafikkorsning, sittandes på röda plaststolar.
Mys, bara mys!
Så där satt jag en till två gånger per dag under mina tre dagar i Lecce. Och är det något jag kommer ihåg i efterhand, så är det just precis det här genuina lilla überitalienska barcaféet. Med… plaststolarna. Och personalen som börjar hälsa igenkännande vid tredje besöket. Varför ÄR det så smickrande?
Det…. väldigt tydliga trafikbruset. Och TrenItalia’s pausande personal, blandat med alla andra. Mys, bara mys!
